Det som göms i snö kommer upp i tö...
Visst är det underbart att ta några steg utanför dörren och sen bara glida rakt i en hundskit?! Vad är det för rent ut sagt idiotiska människor som inte kan ta ansvar för sina hundar och plocka upp efter sig? Är det så jäkla svårt att ta med sig en påsen, böja sig ner och ta upp skiten? Vart man än går så ligger det stora bajsklumpar som geggats ut när snön smält bort. Man måste liksom hela tiden hålla koll på vart man trampar annars så är det kört och man har den där skiten under skorna. Tänk om vi människor bara skulle satt oss på trottoarkanten och gjort våra behov då skulle det nog bli ett jäkla liv.
Häromdagen när jag var ute och promenerade gick jag bakom en kille som hade en väldigt liten hund, så liten så man lätt kunde trampat på den ;-). Han hade kopplet rakt över både gång och cykelbanan, ingen koll alls så alla fick stanna så de inte snubblade över det. Men detta sket han i totalt, riktigt nonchalant typ! Inte nog med det, hunden hade tydligen diarre och satte sig utanför varenda portuppgång de gick förbi och gjorde en klick. Tror ni att killen tog upp detta? Nej då, han traskade bara lungt vidare. Mysigt för dem som trampade i det sen. Varför gör man så?
Jag har själv aldrig haft en hund i hela mitt liv pga av allergi och har väl aldrig tillåtit mig att tycka om hundar av det skälet tills jag mötte två Westie terrier. Winnie och Wille - två små busiga vita hundar som jag ofta var "hundrastare" till när matte måste jobba på helgerna. Måste erkänna att jag hade vissa problem i början med att hålla reda på dem och kopplet trasslade ihop sig, men det gick bra till slut. Eftersom jag har allergi utrustade jag mig alltid i speciella vantar som var mina "hundvantar", allt för att inte bli sjuk senare.
Jag tror de små vovvarna uppskattade mig också, för Wille brukade alltid dansa rundor omkring mig när jag kom (eller så var det för att jag hade gottor med mig). Ja de var ena riktiga gottehundar, älskade choklad och leverpastejmackor. Visst hände det att jag trotsade mig själv ibland och gosade med dem. Men det var det värt.
Tyvärr finns Wille och Winnie inte längre hos oss. Men jag är säker på att de fick ett lång bra liv här och har det säkert bra hos "hundänglarna" nu.
Kram J
Wille och Winne en sommardag.
Jag och Wille, en utav många partykvällar som han uppskattade. Var ju gott om chips som hamnade på golvet ;-)
