justatypicalday.blogg.se

För några veckor sedan fick jag kallelse till arbetsförmedlingen om att jag skulle infinna mig en viss dag och hade även fått fem stycken alternativ om vad jag ville göra i fortsättningen. Detta vara att gå hos jobbcoach, starta eget kurs, jobbträna, praktikplats eller någon utbildning. Eftersom jag fortfarande inte har gett upp hoppet om att fortsätta att jobba som grafisk designer kände jag att de enda alternativen var att gå starta eget kurs eller hitta nån lämplig vidareutbildning till mig.

Full av förväntan infann jag mig på arbetsförmedlingen (efter att ha fått tre stycken nya handledare på två dagar) och hann knappt förklara för min nya handläggare vad jag hade tänkt mig innan han sa att jag har anmält dig till en jobbcoach och du börjar nästa vecka. Eftersom jag redan har gått hos en jobbcoach innan tyckte jag detta var slöseri med tid att göra om det igen, men se det gick inte att ändra på det. Helt otroligt!!! Människan har aldrig träffat mig och vet inte ett skit alls om mig och min situation. Men som jag vet sedan innan är det inte lönt att säga emot, bara att gilla läget. Men det känns som de bara skjuter problemen framför sig som en slags konstgjord andning. Knappt tio minuter senare var vårt möte avslutat.

Måndagen därefter infann jag mig hos företaget som skulle coacha mig (och några hundra till), men jag hade bestämt mig för att tänka positivt och göra det bästa av situationen. Jag fick en suveränt bra coach som hade jobbat i samma bransch som mig, och det underlättar ju lite i alla fall.

Nu har jag avverkat sex veckor, varje dag 9-16 med diverse föreläsningar av alla dess slag och det har faktiskt varit väldigt intressant den mesta tiden. Vissa saker är såklart självklara men ibland behövs det väl en spark i rumpan så man vaknar lite och tuffar till sig. "Nä det är inget fel på mig, vi är väldigt många i samma båt!"

Det enda jag inte riktigt kan fatta är hur arbetsförmedlingen kan skicka dit stackars människor som inte kan förstå ett ord på svenska. De sitter där flera timmar om dagen och fattar inte ett skit. Vad ger detta dem egentligen? Hade det inte varit bättre att de fick gå en kurs i svenska i stället, tycker så synd om dem.

Så vad kan man säga om detta vuxendagiset då? Jo det blir vad man gör det till, och för mig fungerar det väl rätt okej ändå. Inte lönt att sura då hade man inte stått ut med sig själv länge till, och jag ska ju fortsätta gå där till september, om inte något trevligt jobb dyker upp... Man kan ju alltid drömma ;-)

 

Kram J